Det var väldigt länge sedan jag skrev här på  bloggen, eftersom jag inte haft något behov av att göra det och dessutom fick vi vår vackra lilla tjej för hela 2 år sedan genom ivf behandling.

 

Nu har vi bestämt oss för att försöka med ett syskon, men som tidigare vågar jag inte säga att det kommer bli som en dans på rosor eller att det säkert kommer lyckas på första försöket eftersom det gjorde det förra gången. Jag vågar nog helt enkelt inte tänka att det kommer gå, utan jag är snarare inställd på att det kanske inte alls går vägen och funderad just nu på om jag kommer vilja gå igenom det här en gång till.

 

Sen kommer vi till svårigheterna med att hantera andras graviditeter. Just nu är det stora gravidmagar överallt. På facebook, på instagram och i verkliga livet. Allas glädjebesked gör mig ledsen. Då tänker jag på hur mycket jag också skulle vilja ha ett litet syskon till vår dotter, men att det kanske inte är en självklarhet. Det är ett barn, två barn, tre barn och fyra barn... överallt är det barn och glada föräldrar. Sen är det så att jag självklart är lycjlig för deras skull, men bara för att jag är ledsen för min egen skull betyder inte det att jag missunnar andra deras lycka.

 

Nu har jag ätit provera i 10 dagar och när mensen dyker upp är det dags för pergo pen igen i 2 veckor. Sen blir det ägguttag och förhoppningsvis ett lyckat återförande med positivt resultat, men det återstår att se.