Ovissheten är skitjobbig. Så tänker jag på alla där ute som kämpat så länge, vilken rätt har lilla jag att sitta här och känna "jag orkar inte mer, inte om det värsta tänkbara som utomhavandeskap är ett faktum och jag kanske måste opereras". Att gå från fullt frisk till att pumpa i sig hormoner, bli överstimulerad och nu kanske det här känns helt sanslöst sjukt. Det händer bara inte. Jag vaknade upp imorse och det första jag tänke var negativa tankar. Jag tror att ni kanske tycker att jag går femtio händelser i förväg, men jag hoppas också att ni förstår att jag inte är en person som älskar drama och negativa situationer, snarare tvärt om. Jag mår så dåligt av det här att jag önskade att jag kunde lämna min kropp på en stol och låta den sköta sitt tills jag kan komma tillbaka och allt är en solskenssaga. Jag har fortfarande hoppet kvar, men självklart minskar det när jag vaknar upp och känner att brösten inte ömmar speciellt mycket och vet att det kan säkert stämma om fostret satt sig på fel ställe för då utvecklas det ju inte i rätt takt och min kropp är gravid, men ändå inte.. Jag vet att jag brukar ha jättejumbobröst när jag ska få min mens, så varför är de så mesiga nu? Jag har "ont" på höger sida och det sträcker sig ner mellan benen på nått konstigt vis. Jag blir trött på att hatta mellan olika läkare. Gynläkaren igår tröck på min mage och äggstock så jag tror att han irriterade den, för idag tycker jag att magen ser en aning svullen ut på den sidan. Varför kollade ingen om jag var överstimulerad från början? Till och med han tyckte det var konstigt. Han frågade "dom följde upp dig efter det och kollade va?".. - nej, svarade jag. Dom har inte tagit blodprov eller någonting, dom bara antog och trodde att jag var det. Han såg jätteförvånad ut. Det finns ingen avdelning för sånna som mig just nu. Ingen vårdavdelning. När jag ska ta blodprov måste jag åter igen gå till akuten, sitta och vänta på min tur bland andra människor som brutit benet, blöder näsblod, tills det är min tur. Det känns också jobbigt. Nej, ni får tycka att jag kanske låter negativ och uppgiven, men just nu känner jag som jag gör och jag vill bara helst av allt känna att allt är normalt. Varför kan aldrig läkare ge lite hopp och glädje istället för att se ut som sju svåra år? Då går man ju därifrån och känner att allt är lika dåligt som deras min visade.