Det händer inte mycket just nu, tiden går och vi längtar naturligtvis till vul nästa vecka. Den senaste tiden har jag inte varit orolig alls faktiskt. Jag börjar gå in i "jag är gravid"-tanken och ser det nästan som självklart att det växer precis som det ska utan att ens få se det lilla miraklet. Jag säger ingenting högt, men det vore väldigt konstigt om liten inte satt där h*n ska eller växer för jag har fortfarande inte fått nån blödning, brösten är konstant halvömma och större än vanligt (precis som innan mens), jag blir extra andfådd när jag är ute och går vilket jag inte brukar bli, jag har känningar i magen nästan hela tiden, som växtvärk liksom på ett bra sätt! Jag tvekar liksom inte, men självklart är man lite reserverad ändå.. Det där med att man inte vågar säga högt för sig själv liksom att man är gravid. Alla vi känner vet nu och de tycker det här ska bli och är skitkul! Alla visste ju att ju gjorde ivf så det var ju oundvikligt att hålla resultatet för sig själv och dessutom spelar det ju ingen större roll om vi säger det nu eller om några veckor, det kan ju fortfarande bära eller brista när som helst. Klart man kunde gått till v12 utan att säga nått om man inte berättat för alla, men nu hade vi ju det och då ville vi ju även berätta hur det hade gått när alla undrade! Jag tycker om de stöd vi får/har fått, förutom att jag redan känner av att vissa relationer förändrar till de sämre, några som inte riktigt är på tåget och jag vet inte varför, men nu förstår jag det här med att vissa kan försvinna när man skaffar barn. Självklart tycker jag det är tråkigt, men vad ska man göra? :(