Godmorgon eller eftermiddag, beroende på när ni läser det här. De senaste dagarna har jag gått runt och funderat väldigt mycket på hela IVF processen. Det har påverkat mig mer än jag trodde från början. Jag känner otroligt starkt för alla som har svårt att få barn. Denna barnlängtan. När jag såg en reklam, tror det var för clearblue ägglossningstest så sa de "för att öka chanserna att bli gravid på naturlig väg" och på nått sätt så hakade jag upp mig på det där "naturlig väg" för det måste alltså menas att allt annat är "onaturligt", motsatsen. Nu tänker ju inte andra på det här, men jag som läser om så mångas barnlängtan och frustration, tårar kan inte låta bli att haka upp mig på just ordet "naturlig väg". Det kanske låter konstigt, men hur ska man tolka det? Jag kommer alltid vara stolt över att min lilla korv faktiskt varit utanför kroppen. Det ska han eller hon vara stolt över för det kommer jag vara och det är jag. Jag tycker det är otroligt häftigt att min lilla korv har sovit över på ett labb och klarat den hårda kylan utanför kroppen. Det är en tapper liten bebis. Det ska han/hon få veta! Men att välja ordvalet onaturligt är ingenting för mig. Det är inte onaturligt, det är helt normalt. Alla kan inte få barn på samma sätt, så är det bara. Jag har varit ganska tyst på facebook och andra ställen om själa behandlingen. Men när jag läste om wabbie-foundation så kände jag att när vi "talar om öpper på FB om att vi ska få tillökning" kommer jag också vara väldigt noga med att påpeka att det är våran lilla labbkorv för jag tycker inte det ska gömmas! Sen vet jag att det råder tveksamheter till att visa öpper på exempelvis FB att man ska få barn, att man får barn osv. Det har jag märkt när jag läst många av era bloggar. Det skär i hjärtat när andra lägger upp statusuppdateringar om sina barn.. det har det gjort i mitt hjärta också! Samtidigt så vill jag ju att alla ska få veta att vi faktiskt ska få vår lilla guldklump genom ivf och uppmärksamma att det också är genom IVF. Det är inte för att håna andra eller för att göra andra ledsna. Men jag förstår, det är en skör gräns. Jag var nära på att plocka bort alla människor under behandlingen som visade upp sina bebisar. Det var liksom droppen för man blev så otroligt avundsjuk att det sved i ögona, men samtidigt kunde jag inte låta bli att titta och drömma om min lilla framtida familj. Ja, det är en svår gräns!
Hur är det annars? Jag mår bra. Vågade faktiskt ställa mig på vågen imorse och jag känner mig så stor, men jag har fortfarande gått upp 2,5 kg sedan december på inskrivningen, så jag ska väl inte klaga. Det har liksom stannat av lite nu och det är väl för att jag tänker mer på vad jag äter och när jag äter. Brösten tycker jag växer enormt. Jag har inte direkt ont, men dom blir större hela tiden och nu MÅSTE jag köpa nya bh:ar för at väller ut överallt. Konstigt det där. Jag är så kort och liten att det ser bara dumt ut på mig när jag får större bröst... Illamåendet har blivit lite bättre, men det kommer ca 1 gång om dagen och även om jag tycker det är jobbigt kan jag tycka att det är skönt också för då vet jag att den lilla är kvar där inne i alla fall. Nästa vecka ska vi träffa barnmorskan och det blir bra för jag måste fråga lite om min praktik. Jag ska nämligen ut på praktik i 5 veckor och det är på en förskola. Det spelar nog inte alls någon roll, men jag vet att man ska vara extra försiktig i början och på förskolor finns det tusentals bakterier och sjukdomar hela tiden. Just nu vet jag inte ens hur jag ska orka gå hela dagar från morgon till sen eftermiddag och sen komma hem och plugga? Alla andra gör det ju, jobbar ju samtidigt som de är gravida och det är väl okej, men problemet är att jag måste hem och plugga EFTER en hel jobbdag och det vet jag inte hur jag ska klara av? Vi studerar heltid, men just när det gäller praktiken har de inte tänkt rätt för det blir alltid tjaffs i skolan om att vi ska vara ute heldagar, men sen ska vi också plugga efter och då blir det ju mer än heltid.