Det känns som en evighet fortfarande tills man får komma till Huddinge och se så att allting står rätt till. Samtidigt så börjar jag bli väldigt medveten om att det bara är några få dagar kvar och då blir jag självklart väldigt orolig. Jag kan fortfarande inte släppa tanken att alla de andra befruktade äggen inte klarade sig, ALLA och hur kommer det sig att just den här lilla saken i magen skulle göra det? Jag är väldigt orolig för att det har slutat växa, men jag kan inte göra någonting åt hela situationen heller mer än att bara vänta in tisdagen. Jag tycker vi fick en otroligt "sen" tid i vecka 8, det är ju bara två dagar kvar efter det och sen går jag in i vecka 9? Ja, inget att bråka om nu i alla fall. Annars är allt faktiskt väldigt bra. Jag har mått illa titt som tätt, men igår mådde jag väldigt bra förutom en timmes illamående på eftermiddagen och även idag mår jag väldigt bra så det gör att man bli nojjig. Annars kan jag väl inte säga annat än att jag konstant går runt och försöker tänka att jag är gravid och faktiskt bara njuta. Jag skriver här att jag är orolig, men det hanlar ju om en bakomliggande oro som dyker upp ibland, vissa stunder och inte alltid varje dag heller. Jag vill bara se att allt är som det ska där inne så kommer den oron nog ändå släppa den med :)